En sorgens dag...igen...
Och så vaknade man imorse och bad till gud att klockan var så mkt att allt skulle vara över... Och så ser man att klockan är sex...jaha...då står han därute och äter frukost nu. Intet ont anande om vad som komma skall... Jag somnade om, och vaknade igen halv åtta. Ännu värre. Vad händer nu? Har de ens kommit ut till stallet...? Eller är de på väg ut till platsen där det ska ske?? Eller står han där och äter ur sin hink medan de förbereder det hemska? Eller...ligger han där på marken...? Eller ligger hans kropp i en lastbil....? Nästan gång jag vaknade var klockan halv nio. Då visste jag. Nu är han borta. Jag kommer aldrig mer träffa honom. Han finns inte mer. Och jag känner mig bara helt...tom. Paj. Trasig. Hela kvällen igår var allt som ett vakuum. Jag var där men ändå inte där. Samma sak idag. Jag vet inte vad mitt medvetande är..egentligen. Jag kan bara inte fatta det. Jag kan ju låtsas att han inte alls är död, han fick bara åka nån annanstans... Ett ställe där han får äta vad han vill, bo i en stor fin box, bli riden, omtyckt, älskad och få hoppa massor..och inte ha ont i sitt ben längre... Men det är väl så det är. Jag tyckte tillochmed jag såg honom galoppera på ängarna när vi åkte hem efter att ha sagt hejdå igår, i mitt omtöcknade tillstånd...
Oftast blir det inte som man tänkt sig...
Älskade vän
Helvetesbenet som borde amputeras och ersättas med ett hjul
Wille som jag alltid kommer minnas honom: glad full i fan och aningens vindögd..haha
Dröm dina drömmar så länge du känner liv...
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv känner liv
Vår tid är nu, en svartvit bild som blir till färg om du vill
Så många val, så svårt o se när dina bruna ögon vill se mer
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv känner liv
Tiden den går, livet är så kort
Allt för kort för att gömmas bort
Så gör det du vill och blomma ut
Njut av din spegelbild, vår tid är nu
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Jag vill inte ta det här beslutet. Jag vill inte göra det här. Det är det svåraste jag någonsin varit med om. Jag kan inte tänka, inte gråta..ingenting! Allt är bara helt konstigt. Jag ser allt som ett töcken. Kan inte koncentrera mig. Det spelar ingen roll vad som händer mig nu.
Jag kommer aldrig mer få känna din galopp, ditt språng. Aldrig mer sitta på envisa Wille...som hellre står på två ben än fyra. Som jag inte vet vad han varit med om. Som har blommat ut något fantastiskt dessa fyra åren. En otroligt levande häst. Ingen man kan köra med!
Wille måste man samarbeta med. Han har allt för många gånger med våld blivit tvingad.
Så många gånger han burit runt mig och Tessan på tävlingsbanorna och träningsbanorna. Vi kunde inte rida för fem öre. Men han var snäll. Hoppade allt, räddade oss alltid. Stannade aldrig. Ställde upp. Hur han sedan utvecklades till en Ferrari. Hoppade som en gud, så han hoppade! Han hade verkligen kapacitet i både dressyr och hopp. Bara vi hade fått tid till det. Att utveckla oss som ekipage. Men hela tiden dessa skador.
Först trodde vi att det var engångsföreteelser... Men det hände igen, och igen och igen... Av dessa fyra år han varit hos oss, har han varit skadad 1,5 år... Han har aldrig visat att han haft ont. Han har varit så duktig. Snällt stått i små sjukhagar och skrittat fint på promenaderna. Aldrig betett sig illa!
Han ser ju inte sjuk ut nu heller! Hur kan hans liv vara slut?
Men han är halt. Både initialt och på böjprov. Han har inte svarat alls på senaste behandlingen. Och det spelar ingen roll vad man gör... Det beror inte på överansträngning...det beror på hans dagliga rörelsemönster och vikt. Inget man kan förändra. Ingenting som går att vila bort. Nu har han stått i sjukhage i över en månad utan resultat. Det är inget hästliv.
Jag tycker gnistan har slocknat. Kanske är det inbillning? Både igår och idag tyckte jag han var grinigare. Sparkade efter hundarna...
Det gör så ont att jag aldrig kommer få se hans bläs i pannan spridas sig av alla gråa hår på ålderns höst. Se in i de bruna kloka, lugna ögon som bara en häst med en hel livserfarenhet kan ha.. Veta att han fått ett bra liv. Att jag tagit hand om honom. Låtit honom leva och vara glad. Låtit honom leva pensionens glada dagar i en stor grön hage. Inga krav, bara semester. Det ska inte sluta nu! Vad är det här för slut? Bara en jävla återvändsgränd. Grått.
Wille, vad ska jag göra?
Jag vet inte.
Jag vet verkligen inte.
Älskade häst
Yes and no
Men vad gör man? Antingen kan man börja grina, hata livet och fundera på repet... Eller så försöker man göra det bästa av situationen. Jag kör på det sista alternativet..jag använde ofta det förtnämnda förut, men man pallar inte att bli besviken så många ggr.
Jag har kommit på en kul grej. Jag ska klicka in wille och lära honom massa trix! Det borde inte vara så svårt, han är listig som fan. Dessutom är det nog bra med lite aktivering för honom nu när han får det så trist! Dessutom ska han stå i sjukhage nu två veckor vilket knappast lär vara poppis hos honom. Igår stod han inne pga bandaget...det såg ut som om han hade galopperat omkring i boxen! Det var helt tomt på spån i mitten så att man såg betonggolvet, och sen var det fanemej spån 1 m upp på väggarna runt om. Suck!