Kan någon förstå hur det känns att alltid förlora?
Soon.
Att aldrig vara först. Alltid som bäst tvåa. Och det kommer aldrig bli bättre än så. Det värsta är att man accepterar det tillslut, tycker att det är okej. Tycker att, ja, men då är det väl såhär det ska vara, det blir inte bättre än såhär. Aldrig få vinna. Tro att man inte kan vinna. Även fast man innerst inne vet att visst fan kan jag vinna, jag kan vinna så jävla hårt och så jävla mycket bättre än alla andra. Men ändå går det bara inte, man bara ger upp. Som att man inte förtjänar mer. Men det är inte så, alla förtjänar att iallfall någon gång i sitt liv få vara först, den enda, den bästa. Men varför är då så svårt? Så svårt att släppa gamla mönster och vanor som man mer av allt i hela världen vill bli av med? Som man föraktar så in i helvete? Man måste våga hoppa.... Inte stå på kanten som en jävla mes, för att sedan backa för att man kom fram till att nej, det är nog säkrast att jag låter bli att hoppa för jag vet ju faktiskt inte vad som kan hända, och jag kanske till och med kan göra illa mig. Men saken är den, att man kan fan inte överleva om man inte hoppar, om man inte vågar. Just nu känns det som att jag aldrig kommer våga.
Jag vet vem jag är. Det kommer jag alltid vara säker på. Men allting annat? Det känns som en jävla försenad tonårskris. Jag var alltid så lugn och skötsam (relativt iaf...) i tonåren, men nu känner jag mig som en jäkla snorunge som bara vill skrika och vara otrevlig och hata mina föräldrar. De kväver mig. Jag känner mig instängd. Vill ha ett eget liv. Fast visst fan skulle inte denna situation bli bättre för det. Ibland har jag funderat på mer radikala saker för att jag inte ska känna mig så..trasig inombords...tänker inte ens nämna det här för jag skäms när jag tänker på det. Jag får tvångstankar...blir fixerad... Jobbar på med skolan och allt som har med det och göra, sköter allt som ska skötas...men är helt lost. Det syns bara inte. Vill bara gråta, gråta, gråta och stanna i sängen under täcket och slippa synas på väldigt länge. Kan man inte bara få vara ifred från allt??? Jag är så förbannat satans pisstrött på att vara någon som ingen egentligen känner!!!! För ingen bryr sig om det. Trött på att bli utnyttjad. Har folk inga känslor? Nej, de har nog fan inte det. Eller så är det mig det är fel på. Somvanligt.
Nu avslutar jag detta otroligt deprimerande inlägg. Känner mig just nu mer arg är deprimerad. Ser att jag svär väldigt mycket också. Alla kan här också förstå hur sjuk i skallen som jag egentligen är, bara att det inte syns...mycket nöje...
Godnatt....som man brukar säga "allt var bra tills jag vaknade..."
vi måste uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut. NU.
Vad säger att en andra-placering är dålig? Inställningen ger ett intryck av att man är en dålig "förlorare" eller vad det kan kallas i sammanhanget. Det finns fler framtida segrar att ta, att göra sig själv illa är det sista som man skall göra. Det gäller att rannsaka sig själv, i en ung ålder har man hela livet framför sig. Bara för att situationen ser eller har sett mörk ut behöver det inte betyda att resten av livet gör det. Gaska upp dig, unga kvinna! :)
Jag vet att du kan vinna, jag känner dig nog bättre än många. Du har blivit sviken många gånger men som du säger: "What doesn´t kill you makes you strong". Du blir starkare för varje missöde men se till att det inte blir fler missöden..för din egen mentala hälsas skull. Om du vill ha genuin närhet så gäller det att låta den andre anstränga sig och våndas och visa att han/hon verkligen vill något med det hela. Det gör mig riktigt ont att se att du mår så dåligt och jag önskar att jag kunde göra något för att få dig att må bättre. Men det är väl ingen vits i dagens läge. Alla har vi våra motgångar och det gäller att kunna stå ut med dem. Även om det känns riktigt, riktigt dystert så är det bara att se långsiktigt på det hela. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Tro mig..det stämmer. Du klarar det här, en vacker dag kommer det goda livet och då är detta glömt.