En sorgens dag...igen...

Jaha. Vad kan man säga. Det gjorde SÅ ont att ta farväl igår kväll.. Jag kunde hålla mig från att gråta ända tills vi satte oss i bilen och skulle åka hem. Då brast allt. Men han var så glad och allt var somvanligt...

Och så vaknade man imorse och bad till gud att klockan var så mkt att allt skulle vara över... Och så ser man att klockan är sex...jaha...då står han därute och äter frukost nu. Intet ont anande om vad som komma skall... Jag somnade om, och vaknade igen halv åtta. Ännu värre. Vad händer nu? Har de ens kommit ut till stallet...? Eller är de på väg ut till platsen där det ska ske?? Eller står han där och äter ur sin hink medan de förbereder det hemska? Eller...ligger han där på marken...? Eller ligger hans kropp i en lastbil....? Nästan gång jag vaknade var klockan halv nio. Då visste jag. Nu är han borta. Jag kommer aldrig mer träffa honom. Han finns inte mer. Och jag känner mig bara helt...tom. Paj. Trasig. Hela kvällen igår var allt som ett vakuum. Jag var där men ändå inte där. Samma sak idag. Jag vet inte vad mitt medvetande är..egentligen. Jag kan bara inte fatta det. Jag kan ju låtsas att han inte alls är död, han fick bara åka nån annanstans... Ett ställe där han får äta vad han vill, bo i en stor fin box, bli riden, omtyckt, älskad och få hoppa massor..och inte ha ont i sitt ben längre... Men det är väl så det är. Jag tyckte tillochmed jag såg honom galoppera på ängarna när vi åkte hem efter att ha sagt hejdå igår, i mitt omtöcknade tillstånd...


Kommentarer
Postat av: Charlotte/Solette

Beklagar.. det är baksidan med att vara djurägare, man har dom bara på lånad tid och ibland måste man fatta tunga beslut. Jag fasar för dagen..

2009-07-10 @ 18:02:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback