Mickan

Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv 
Du lilla sparvöga flyg över ängarna 
Dröm dina drömmar så länge du känner liv  känner liv
 
Vår tid är nu, en svartvit bild  som blir till färg om du vill 
Så många val, så svårt o se  när dina bruna ögon vill se mer  
Du lilla sparvöga flyg över ängarna 
Dröm dina drömmar så länge du känner liv 
Du lilla sparvöga flyg över ängarna 
Dröm dina drömmar så länge du känner liv  känner liv
 
Tiden den går, livet är så kort 
Allt för kort för att gömmas bort 
Så gör det du vill och blomma ut 
Njut av din spegelbild, vår tid är nu
  

Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
 Du lilla sparvöga flyg över ängarna
 Dröm dina drömmar så länge du känner liv  
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv

Du lilla sparvöga flyg över ängarna

Jag vill inte ta det här beslutet. Jag vill inte göra det här. Det är det svåraste jag någonsin varit med om. Jag kan inte tänka, inte gråta..ingenting! Allt är bara helt konstigt. Jag ser allt som ett töcken. Kan inte koncentrera mig. Det spelar ingen roll vad som händer mig nu.

Jag kommer aldrig mer få känna din galopp, ditt språng. Aldrig mer sitta på envisa Wille...som hellre står på två ben än fyra. Som jag inte vet vad han varit med om. Som har blommat ut något fantastiskt dessa fyra åren. En otroligt levande häst. Ingen man kan köra med!
Wille måste man samarbeta med. Han har allt för många gånger med våld blivit tvingad.

Så många gånger han burit runt mig och Tessan på tävlingsbanorna och träningsbanorna. Vi kunde inte rida för fem öre. Men han var snäll. Hoppade allt, räddade oss alltid. Stannade aldrig. Ställde upp. Hur han sedan utvecklades till en Ferrari. Hoppade som en gud, så han hoppade! Han hade verkligen kapacitet i både dressyr och hopp. Bara vi hade fått tid till det. Att utveckla oss som ekipage. Men hela tiden dessa skador.

Först trodde vi att det var engångsföreteelser... Men det hände igen, och igen och igen... Av dessa fyra år han varit hos oss, har han varit skadad 1,5 år... Han har aldrig visat att han haft ont. Han har varit så duktig. Snällt stått i små sjukhagar och skrittat fint på promenaderna. Aldrig betett sig illa!

Han ser ju inte sjuk ut nu heller! Hur kan hans liv vara slut?
 

Men han är halt. Både initialt och på böjprov. Han har inte svarat alls på senaste behandlingen. Och det spelar ingen roll vad man gör... Det beror inte på överansträngning...det beror på hans dagliga rörelsemönster och vikt. Inget man kan förändra.  Ingenting som går att vila bort. Nu har han stått i sjukhage i över en månad utan resultat. Det är inget hästliv.

Jag tycker gnistan har slocknat. Kanske är det inbillning? Både igår och idag tyckte jag han var grinigare. Sparkade efter hundarna...

Det gör så ont att jag aldrig kommer få se hans bläs i pannan spridas sig av alla gråa hår på ålderns höst. Se in i de bruna kloka, lugna ögon som bara en häst med en hel livserfarenhet kan ha.. Veta att han fått ett bra liv. Att jag tagit hand om honom. Låtit honom leva och vara glad. Låtit honom leva pensionens glada dagar i en stor grön hage. Inga krav, bara semester. Det ska inte sluta nu! Vad är det här för slut? Bara en jävla återvändsgränd. Grått.

Wille, vad ska jag göra?
Jag vet inte.
Jag vet verkligen inte.