Snart är det helg..
Bara hela veckan kvar typ..men vaffan..det är ändå snart.
Det kommer iallafall bli fullt upp hela veckan då vi har seminariearbete, inläsningsfrågor och tentaplugg på samma gång. Dessutom måste jag och Tessan hinna med massa bestyr inför festen i helgen. Haha. Det kommer bli skitkul och mycket god mat. Vi har väl beräknat att det ska komma typ 250 pers när det egentligen kommer typ 20..well,well, hellre för mkt än för lite! Skitgod mat kommer det bli eftersom vi lagar den. Såklart. En hejdundrande fest ska det bli..
En glad nyhet! Scott äter iallafall sin nya mat nu. Och han tar den även som godis också. Jippi!! En sten har lättat från mina axlar och framförallt från mitt hjärta! Så jobbigt att se honom må dåligt. Han har verkligen haft otur det här året. Först diskbråck, sen en avbruten tand som fick opereras, sen urinsten som fick opereras och sist men inte minst analsäcksinflammation som fick skäras upp. Nu får det fan vara nog. =(
Blev så stolt över min mentala styrka på tävlingen igår.Jag gjorde en totalmiss inför 110 och red fram på helt fel sätt. Detta resulterade i en häst som var helt loj och inte svarade framåt för fem öre. Jag fick 12 fel (!!!!!!!!!!!!) i 110, jag menar, hur är det möjligt?? Han var verkligen som värsta slökorven, jag blev skitförbannad! Borde ha haft ett spö och bankat till honom så han vaknade.
Först tvekade jag om jag ens skulle rida 120, när det gått så pissigt. Men så tänkte jagfan heller, nu ska jag rida om det så är det sista jag gör. Visst, framridningen gick betydligt bättre. Han var framåt och allt kändes super.
Sen inne på banan så var han lite loj på första hindret, på andra red jag inte alls så där får jag ta på mig att han stannade. Men sen blev jag så förbannad så jag red allt vad jag vågade. Han hoppade hur bra som helst, nuddade ingenting förän han kom lite nära sista hndret i kombinationen och rev det.. Men att jag ändå gjorde det. Särskilt efter att hon innan mig brakade rätt in i en oxer...
Annars är väl allt somvanligt fast ändå inte. För mig var insikten att livet går vidare somvanligt, väldigt viktigt. I know i can make it. What doen´t kill you, makes you strong!!
Det kommer iallafall bli fullt upp hela veckan då vi har seminariearbete, inläsningsfrågor och tentaplugg på samma gång. Dessutom måste jag och Tessan hinna med massa bestyr inför festen i helgen. Haha. Det kommer bli skitkul och mycket god mat. Vi har väl beräknat att det ska komma typ 250 pers när det egentligen kommer typ 20..well,well, hellre för mkt än för lite! Skitgod mat kommer det bli eftersom vi lagar den. Såklart. En hejdundrande fest ska det bli..
En glad nyhet! Scott äter iallafall sin nya mat nu. Och han tar den även som godis också. Jippi!! En sten har lättat från mina axlar och framförallt från mitt hjärta! Så jobbigt att se honom må dåligt. Han har verkligen haft otur det här året. Först diskbråck, sen en avbruten tand som fick opereras, sen urinsten som fick opereras och sist men inte minst analsäcksinflammation som fick skäras upp. Nu får det fan vara nog. =(
Blev så stolt över min mentala styrka på tävlingen igår.Jag gjorde en totalmiss inför 110 och red fram på helt fel sätt. Detta resulterade i en häst som var helt loj och inte svarade framåt för fem öre. Jag fick 12 fel (!!!!!!!!!!!!) i 110, jag menar, hur är det möjligt?? Han var verkligen som värsta slökorven, jag blev skitförbannad! Borde ha haft ett spö och bankat till honom så han vaknade.
Först tvekade jag om jag ens skulle rida 120, när det gått så pissigt. Men så tänkte jagfan heller, nu ska jag rida om det så är det sista jag gör. Visst, framridningen gick betydligt bättre. Han var framåt och allt kändes super.
Sen inne på banan så var han lite loj på första hindret, på andra red jag inte alls så där får jag ta på mig att han stannade. Men sen blev jag så förbannad så jag red allt vad jag vågade. Han hoppade hur bra som helst, nuddade ingenting förän han kom lite nära sista hndret i kombinationen och rev det.. Men att jag ändå gjorde det. Särskilt efter att hon innan mig brakade rätt in i en oxer...
Annars är väl allt somvanligt fast ändå inte. För mig var insikten att livet går vidare somvanligt, väldigt viktigt. I know i can make it. What doen´t kill you, makes you strong!!
Kommentarer
Trackback